På den tolfte natten berättade sedernas Källa − men vi har inget öde förutom det öde som ges oss − att det, när den Store Kalifen (den upplysta tronens härskare, ödets lands mest framstående, den som gudarna anser värdig, den som dom otrogna fruktar, den som djinnerna litar på) Khalil al-Assad al-Zahir ännu var ung, levde en bahriyin − en sjöman − vid namn Yufar.

O, mitt hjärtebarn, få kunde förnimma havets glädje som honom, men få kände också till havets bottenlösa fasa.

Han hade själv sett folk dö i djupet.

Det var efter en lång period av vindstilla och ösregn. Plötsligt började zarugen − skeppet − snurra runt våldsamt i en cirkel.

Luften fylldes av rop.

"Det är gawwar samakat! Det är gawwar samakat, fisken som är som en orm!"

Yufar drog efter andan och vände sig åt det hållet ropen kom ifrån.

Då såg han honom. Ormfisken var lika lång som zarugen − femtio fot − men slingrad i en virvel som fick skeppet självt att snurra.

Solen bröt fram bland regnmolnen och spelade i dom olivgröna, glittrande fjällen. Dom blekgula tänderna stack upp som spikar bakom läppar som låg som en tvinnad segeltross runt gawwar samakats gap.

Gawwar samakat lyfte på sitt tjocka, tunga ögonlock.

Där, i ögat, såg Yufar sin spegelbild. Samma kläder, samma huvudbonad, smycket med Najms pil − men det var en dödskalle som grinade tillbaka och kläderna satt löst på skelettet.

Gawwar samakat blundade igen.

Yufar ruskade på huvudet. Trots virveln fanns det bara en plats han ville vara på nu − i riggen. Upp, bort, högt, långt från gawwar samakat.

Han kände repen i sina händer och muskelminnet tog över. Klättra, det kunde han.

Han drog djupa, hungriga andetag av den fuktiga, regntunga havsluften − han hade en bahriyin-lunga, så hade hans och Taralas mor kallat det − och då såg han det.

Plasket. För långt bort, för bullrigt, för snurrigt för att höra, men han såg det. När skeppet vred sig som plågad av strömvirveln såg han det varv för var. Någon hade fallit överbord.

"Bahriyin överbord!" ropade han. "Rädda henne!" skrek han.

Han försökte ta sig ner, ta sig dit, men det var för långt borta, han var för långsam.

Han såg gawwar samakats läppar sluta sig, som repet faller när ankaret sänks, runt den fallna vännen, och förstod hur tänderna måste kännas där dom sjönk in i bahriyinens kropp i samma takt som gawwar samakat, med sitt byte, sjönk ner under vattenytan igen och försvann.

Det slog lock för öronen och han hörde bara brus och sin egen puls.

Vid denna punkt i sin berättelse såg sedernas Källa morgonen gry och tystnade, trots att hon hade djinnernas tillåtelse att berätta.