Kära dagbok, du kommer aldrig tro vad som hände mig idag. De hela började med en lungn promenad genom öknen när det helt plötsligt i fjärran dök up en gigantisk man med skägg som gormade. Som tur var så var det inte långt till en oas med träd där jag kunde gömma mig från galningen.
Precis när jag trodde att kusten var klar att fortsätta min vandring söder ut så dyker en Kor-prästinna genom dörren och utanför hör jag hur galningen med skägget börjar svinga på en gigantisk klocka.
utanför så började en grupp med Saluker strida mot jätten och en av dem blev träffad av klockan och gick i tusentals bitar. Vilken ond gud måste inte den klockan komma ifrån.
Efter som prästinnan redan verkar ha röjt mitt gömställe så beslutar jag mig för att hjälpa till mot jätten. De visade sig att jätten hade get sig på någon större än honnom själv då en Saluk tillslut lyckades få jätten på fall.

Salukena visade sig vara ett gäng med Matruder som var på väg åt samma håll, dock så verkar den dära Matruden som besegrade jätten vara besatt av en ond demon eller liknande.
Han tuggade och åt några konstiga löv, som om han var en kamel. Under natten så började han försöka smutskasta Kors namn framför prästinan. Då såg jag kanske det konstigaste I hela mitt liv, en Kor undersåte som gick emot sedernas källa och började veva med sin klubba av allt vad hon var värd.
För att kunna få lite sömn så behövde jag tappa av lite av livets goda för att få tyst på spektaklet.

Dagen kunde ju varit bättre, jag gjorde något som jag aldrig trode någon laglydig person som jag skulle göra i sitt liv. JAG betalade skatt för något som jag inte ens visste det var skatt för. Safaq har tydligen gått och blivit helt laglös när de tvingar personer som inte ens är bosatta där att betala skatt för ett besök.
Allt var även under sultanen av Jumlat, den vanhelgade och oheligaste av dem alla. Troligen så är sultanen släkt med den konstiga sniglen som styrde i Safaq.

För att slippa allt problem med skatt och sådant konstigt så gav jag mig av med de andra Matruderna, och Kor prästinan som var orsaken till allt detta konstiga hade get sig av utan att ens säga ett ord.
En mäktig mekaniker ville att någon skulle undersöka en lite ö som utbyte mot att låna ut ett skepp som heter Skymningsfärden(Kilbåten Twilight Wanderer) och dumma som vi var så accepterade vi detta bara för att slippa skatta ihjäl oss.

Framme vid ön så visar det sig vara en nergång till jordens under. Du kommer aldrig tro detta men en hel by finns här nere i djupet på Blackclaw Island, en pytteliten ö utanför Jumlat med många hemligheter verkar det som.
Troligen är det här ifrån den oheliga sultanen av Jumlat fått sina krafter från.

Handelsskeppet som vi mötte vid piren till ön viade sig ha lite information om färden ner och hade en del nytta av löven som vi hade till övers. Under färden ner så kom en krokodil som blivit galen av en svampsjukdom. Irrskägget fick tyvärr första parkett för att känna på problemet med andedräkten som sjukdomen hade orsakat.

Mörker, mörker och mer mörker. Gångar, gångar och mer gångar. Vad är vi egentligen påväg? Jag måste nog hålla noga koll så Matruderna äter maten, för om de slutar så är detta det perfekta stället som man skulle kunna försvinna på.

Vad är det med dessa gångar, tar de aldrig slut? Var är vi igentligen? Kommer jag någonsin få se solen igen? Får hoppas att det finns något på slutet av denna väg så vi inte bara blev lurade och strandsatta på denna ön.

Äntligen framme vid en by, som konstigt nog är byggd på ruinerna av en gamal stad. Vad är det som har hänt här? Byinvånarna verkar ialla fall ganska snälla, dock har de stora problem med ett torn som skiner lila. Snacka om bra saker Matruden hade fått tag på, kanske om jag studerar honom närmare så kan jag lära mig hur man blir en mästertjuv